Ibland slår känslorna över mig med en sådan enorm kraft.
Jag älskade verkligen dig.. Eller gjorde jag det.. Kan man verkligen älska någon som slår, kritiserar, hånar och fryser dig ute? Varje dag kämpade jag för att du skulle ha det bra. Allt skulle vara perfekt när du Kom hem . Huset , middagen och jag. Inte för att du bett om det... Utan för att jag så gärna ville få någon form utav bekräftelse utav dig.. Ett leende och orden vad fin du är.. Vad fint du gjort... Något. Jag kämpade förgäves,
Allt du hade att ge mig var smärta. Allt du ville åt var min stryka. Min tro på att jag faktiskt är värd någonting. Tron på att jag kan. Jag gav dig det.. Jag lät dig ta ifrån mig min identitet. Och nu ska jag försöka samla ihop bitarna , börja bygga upp allt det du har raserat . Jag vet ärligt inte var jag ska börja.. Var börjar man?