Jag längtar till den dagen då jag ärligt kan säga att jag mår bra. Då jag kan säga "jag klarade det" det gör inte ont mer. Kommer den dagen någonsin ? Jag hoppas verkligen det.

Ibland slår känslorna över mig med en sådan enorm kraft.
Jag älskade verkligen dig.. Eller gjorde jag det.. Kan man verkligen älska någon som slår, kritiserar, hånar och fryser dig ute? Varje dag kämpade jag för att du skulle ha det bra. Allt skulle vara perfekt när du Kom hem . Huset , middagen och jag. Inte för att du bett om det... Utan för att jag så gärna ville få någon form utav bekräftelse utav dig.. Ett leende och orden vad fin du är.. Vad fint du gjort... Något. Jag kämpade förgäves,
Allt du hade att ge mig var smärta. Allt du ville åt var min stryka. Min tro på att jag faktiskt är värd någonting. Tron på att jag kan. Jag gav dig det.. Jag lät dig ta ifrån mig min identitet. Och nu ska jag försöka samla ihop bitarna , börja bygga upp allt det du har raserat . Jag vet ärligt inte var jag ska börja.. Var börjar man?

Det gör ont när den man älskar sårar och slår.
När ögonen som man älskar att titta djupt in i, blir alldeles svarta och kalla.
När famnen som man brukar vilja krypa in i, är famnen man flyr ifrån.
Det gör ont .

Det finns så mycket inom mig. Så många händelser, så många känslor, så många tankar. Någon tog ifrån mig förmågan att tycka och känna någonting annat än förakt och skam om mig själv. Känslan utav att inte vara betydelsefull för någon, inte vara kapabel till att göra något rätt och oförmågan att försvara mig själv och stå upp för den jag var.. Detta var ditt mål. Det var så du ville ha mig. Det var dit du fick mig. Bit efter bit utav det som gjorde Malin till just Malin tog du bort ... Var det din plan redan ifrån början?? Att fånga en stark självsäker kvinna och förstöra henne ? Ditt mönster säger att så är fallet. Jag vet att jdg inte är inte den första, och defenetivt inte den sista..